Archive

Posts Tagged ‘marknadsföring’

Gekås VD talar om det han vet… och inte vet något om

25 maj, 2009 6 kommentarer

I en artikel i Dagens Media berättar Gekås (Det stora shoppingkomplexet i Ullared) VD Boris Lennerhov om vad det kan innebära för varuhuset att Kanal 5 och Strix nu snart ska börja inspelningen av en dokusåpa i butiken och dess tillhörande camping och hotell.

Det finns en hel del intressanta saker att läsa i artikeln, bland annat att Gekås aldrig plöjt ner en krona i marknadsföringsinsatser (vilket i och för sig är något som ofta nämns i dessa sammanhang) men en annan sak som är kul är Boris syn på Gekås image och sociala medier.

Boris, hoppas att dokusåpan ska ge Gekås än stabilare image  och att den allmänna nidbilden av butiken försvinner.

– Många som aldrig har varit här har bilden att Gekås är en lada mitt i skogen, med jättelånga köer och en massa damer som river i backar med varor från konkurspartier. Där har vi en jättemission i att få ut vad Gekås faktiskt är i dag.

Det låter faktiskt spännande då jag är just en av dem som faktiskt funderar på om inte Gekås är precis ett sådant ställe. Jag har dessutom heller aldrig varit där. Så egentligen är jag väldigt representativ för den här målgruppen. Därför kanske det ska bli intressant att se hur det faktiskt ser ut i butiken.

Längre ner i artikeln, berättas det att Boris själv inte tittar på dokusåpor, och sällan på TV över huvudtaget. Han läser många tidningar, men bloggar läser han inte.

– Många är ganska tramsiga och patetiska och handlar bara om att visa upp vad man har gjort under en dag. Det är inte så intressant. De från marknadsavdelningen tjatar om att jag ska börja blogga, men jag har inte varken tid eller behov av att vika ut mig själv på det viset. 

Visst är många bloggar trams men likförbannat, när någon skriver om Gekås hamnar det på Google och folk skriver om Gekås, tro mig. Om man nu dessutom inte plöjer ner några pengar i marknadsföring (starkt jobbat, faktiskt) utan istället är mån om mun till mun-marknadsföringen är det nog dags att börja bevaka det som sägs. För på internet kan man bevaka. På fikarasterna på jobbet är det svårare att göra detsamma.

Därför är det intressant att höra en företagsledare uttala sig så tvärsäkert om något han inte vet något om samtidigt som han försöker kämpa för att motverka de som uttalar sig om Gekås när de i själva verket inte vet något om varuhuset.

Själv ska jag vara stor i sammanhanget och titta på minst ett avsnitt för att åtminstone bilda mig en sorts bild av Gekås som inte framställts av mig själv, för att se om jag ska omvärdera mina fördomar eller behålla dem.


Lidls reklam säger egentligen ingenting

17 maj, 2009 5 kommentarer

Överallt på Sveriges gator och torg har Lidl pyntat med reklambudskapet att 2/3 av deras sortiment faktiskt kostar under 20 kronor. Vilket kanske får en att haja till, men vad betyder det egentligen?

Jo, det innebär såklart att när man går in i en Lidlbutik så kommer två varor av tre kosta under Selmalappen. Men det säger ju ingenting egentligen om vilket sortiment Lidl har.

Mina första tankar när jag såg detta var:

  1. Jaha, men i en godisbutik kanske 7/8 av sortimenet kostar under 20 kronor.
  2. Men, vilket sortiment har Lidl egentligen om man jämför med en vanlig livsmedelsbutik?
  3. Kvalitet?

Och nu tror jag att motståndarna till min argumentation kommer att bemöta mina argument med:

  1. Men att jämföra Lidl med en godisaffär är ju som att jämföra äpplen och päron. Det är ju inte samma typ av butik
  2. Lidl har ett fullgott sortiment där man kan handla det mesta som man vill ha i matväg.
  3. De som söker efter högsta kvailtet i maten är inte Lidls målgrupp och kommer därför inte att handla på Lidl ändå.

Men låt mig reflektera över det faktum att man jämför äpplen och päron. Är det inte så att exempelvis kryddor som man har mycket av, mjöl olika sorter med mera finns det mängder av medan DVD-spelare, TV-apparater och annat konstigt de har på Lidl inte finns i lika stort antal. Jämför man priset på en burk salt och ett paket ryggbiff rätt av så får man ju en siffra men, mer intressant skulle ju vara att räkna utt vad snittpriset ligger på för en samling varor, såsom redan görs och använda det i marknadsföringen. För eftersom ingen annan gjort en liknande (konstig) marknadsföringskampanj så säger ju inte två tredjedelar någonting egentligen.

Och så det här med sortimentet. Vi vet ju att Lidl de facto har ett sortiment som till största delen består av ”färdig mat”. Detta innebär att priserna sjunker då man inte har ett större sortiment vad gäller färska varor i kött-, fisk- och fågelväg. Därför blir det också väldigt enkelt att hålla nere prisnivån. Och jag tycker personligen att matvaror under 20 kronor, som inte ska kosta så lite, (i den mån det finns just sådana på Lidl) säger något om kvalitet, masstransport och miljöutsläpp och det känns inte riktigt lika roligt att stoppa sådant i munnen. Då och då går jag förbi en restaurant som skyltar ut en trerätters söndagsmeny för 99 kronor. Det känns på något sätt som om man inte kommer att få den bästa maten, inte heller den bästa servicen på ett sådant ställe. Men för all del, jag kan ha fel.

Man kan handla mycket konstiga saker på Lidl och Netto. Jag läste för några år sedan i ett musikerforum (hittade inte länken nu) om en person som funderade på att köpa en mässingstrumpet på Netto för 300 kronor. Det är ju faktiskt ett helt ok pris för någon som aldrig tidigare spelat trumpet och vill ha en att testa på. Men det är lite humor på något sätt. Att skriva shoppinglistan: smör, bröd, kaviar, tvättmedel, mässingstrumpet…. och sedan gå och handla och där bredvid Djungelvrålen så ligger den glänsande trumpeten för 300 kronor, vilket kap…. Bara i lågprisbutiker. 🙂

Red Bull tänker ett steg till i de sociala medierna

Jag kollade igenom Facebook lite förstrött och slängde ett, eller två, ög(a)on på de riktade annonserna som syns  i högerspalten. De har nu bytts ut från replokaler i Stockholm, efter det att jag ändrat bostad från Stockholm till Göteborg. Där lade Red Bull ut en annons för alla wanna-be copywriters och AD:ar som finns där ute. Ja, de befintliga också för den delen.

Red Bull Best Ad Contest innebär helt enkelt att de låter vem som helst skissa upp sina idéer på deras nästkommande reklamfilm (med temat ”Red Bull ger dig vingar”). Vinnaren får ett ännu så länge okänt pris, förutom det faktum att filmen kommer att produceras och visas i TV såklart.

Man kan reagera på två sätt inför en sådan här tävling:

  1. Fy bubblan vad elakt. Red Bull försöker fixa gratis arbetskraft genom att utnyttja en massa idéer de inte betalat för… eller:
  2. Fy bubblan vad smart. Red Bull lyckas genom sociala medier nå ut till en målgrupp som är väl bevandrad i deras koncept, många är dessutom väldigt intresserade av marknadskommunikation (eftersom man också startat hashtaggen #redbullbestadcontest på Twitter där det finns en stor representation av kommunikatörer) Man låter dessa göra byråns idéjobb vilket innebär att man sparar åtskilliga tusenlappar. Dessutom ser man till att låta sina kunder vara med i processen att bygga upp deras varumärke. Suveränt. Merkaptan applåderar.

Detta innebär nämligen att Red Bull får en massa reklamidéer utifrån. Och det är viktigt. För på företaget kan man lätt bli kvar i ett särskilt tänk och risken är även att reklambyrån hamnar där till slut. Men här får man reda på hur väl Red Bulls image stämmer överens med företagets profil. Alltså får kunderna som alltid sett produkten från utsidan nu vara med och bestämma (lite) av marknadsföringen från insidan. Dessutom har Red Bull en hoper med idéer att använda sedan när tävlingen är avslutad.

Red Bull vinner mycket på detta. Och nu skriver även jag i positiva ordalag om tävlingen, så de får ytterligare cred.

Red Bull marknadsför sig bland annat via Facebook, Twitter och låter medtävlarna även sätta upp en banner på sin blogg för att promota tävlingen och sitt eget inslag.

Men, det är ju alltid ett men, här kommer min fundering. Man kan nämligen rösta på bidragen i tävlingen. I slutändan är det dock en jury som avgör allt ändå. Min tanke är att man bara delvis vill släppa på kontrollen och friskriva sig ansvaret att låta producera en film där budskapet riskerar att gå stick i stäv med varumärket. Mitt förslag hade varit att göra en lösning a ‘la melodifestivalen. Låt juryn säga sitt och folket sitt. Det är nämligen så att den som får flest röster enbart vinner ”Folkets pris” (vad det nu är). Kanske är det värt att sträva efter, men samtidigt tycker jag att det folket tycker är bäst borde vara det man kör på till viss del. För vilka är det som ska köpa produkten i slutändan, folket eller juryn?

Tidigare har bland annat The Brand-Man skrivit om tävlingen

Look Who’s Talking

3 april, 2009 6 kommentarer

Idag har jag fått den stora förmånen att bli publicerad i Aftonbladet. Som jag skrev i gårdagens inlägg så blev jag ju upppringd av en reporter som var intresserad av mitt sätt att marknadsföra sig själv genom sociala medier.

Vi får väl se om något företag känner att de behöver anställa en kompetent person som kan lära ut kommunikationsstrategier på sociala medier.

Mitt i kristider gäller det att försöka tänka på vad ett företag kan göra för att kostnadseffektivisera kommunikationen med sina kunder och övriga intressenter. Som en helt egen kanal har de sociala medierna nu smugit sig fram och knackar på dörren, vare sig man gillar det eller inte. Det är via de här kanalerna som man kan leverera ett större mervärde till sina kunder och boosta sitt varumärke och skapa en stark kundlojalitet. Det handlar trots allt om att göra sig vän med kunden för företagets del.

Nu återstår det väl att se ifall den här artikeln gör någon skillnad.

Trevlig helg!

Vem Vet

18 mars, 2009 5 kommentarer

Något som många av mina vänner fått erfara är att jag gillar frågesporter. Vilken tur då att Vetgirig finns. Sajten där allmänheten ombeds sända in sina frågor. Jag har haft ett medlemsskap där i några år och producerat några frågesporter till sajten. Nu vill jag marknadsföra min senaste kreation.

Det är en frågetävling om Sociala medier. Flera av er kommer säkert inte ha några större problem med de 15 frågorna, men de är konstruerade för gemene man och inte den, som likt jag, tillbringar stora delar av sin vakna tid uppkopplad mot Twitter, Google Reader och Facebook bara för att nämna några exempel.

Gör gärna testet och berätta hur det gick för er.

Lycka till!

Video Killed the Radio Star

14 mars, 2009 2 kommentarer

Nu har jag äntligen beslutat mig för att skriva ner detta som jag gått och funderat på i några dagar. En sorts sammanställelse. 80-talshiten Video Killed the Radio Star med popgruppen Buggles handlar lite om hur nya medier tar över efter gamla. Därför ställer jag mig nu frågan om journalistiken är på väg att dö ut?

När jag var yngre var min högsta önskan att få vara journalist. Jag ville arbeta på Göteborgs-Posten och bevaka Frölundas matcher. Det skulle vara mitt liv. En dröm jag höll fast vid till jag var ungefär 15 år. Då tyckte jag att sportjournalistik verkade relativt enformigt. Jag ville istället bli en granskande journalist, såsom Janne Josefsson. Men efter några år ville jag istället arbeta med kommunikation och där är jag idag. Det jag funderar på nu är ifall alla de studenter som fortfarande söker sig till JMG kommer att ha ett arbete att gå till om 15-20 år?

Det har en längre tid nu spekulerats i diskussioner om traditionella medier jäntemot bloggar, om det var PR-konsulter som stod bakom mediadrevet mot FRA-lagen osv. Vad händer när journalisterna inte längre sitter på redaktionen och inte längre skriver för en tidning/radioprogram/tv-sändning utan i stället så finns nu journalister överallt. De sitter hemma i köket, arbetar på reklambyrå, PR-byrå eller varför inte som förskollärare?

Jag har skrivit förut att bloggandet håller på att bli mainstream, men är det inte ännu. När det gäller att ta till sig en nyhet så vänder sig de allra flesta till massmedia först. Några av dem går sedan vidare till bloggosfären och läser vidare, skaffar sig nya infallsvinklar eller gräver upp felaktigheter som kan tänkas ha kommit fram. Än färre går sedan och börjar diskutera sakerna på Twitter och där någonstans är vi nu.

Twitter, är dock inte mainstream och forfarande något som man i mediavärlden testar sig fram i. Därför blev det stor uppmärksamhet när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valde att twittra om olika etiska spörsmål på kvällstimmarna med sina följeslagare. Då transparens är ett nyckelord inom den nya sociala medievärlden fick detta till följd att vissa bloggar, exempelvis Mymlan, applåderade tilltaget och beundrade Jan Helins diskussion med Henrik Schyffert om huruvida man skulle publicera bilder på den döda bebisens grav som eventuellt hade fallit offer för en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Som sagt, en del bloggare älskade att Jan Helin delade med sig av ”det goda”. Jag är övertygad om att han skulle kunna hantera besluten själv, vilket också Mymlan påpekar, istället för att slänga ut frågan till människor som kanske inte alls har någon som helst erfarenhet av pressetiskt arbete. Brit Stakston på JMW vände sig också emot detta förfarandet och jag tycker att det ligger en hel del i hennes resonemang. Frågan är alltså vad var Jan Helins poäng i det hela?

Men det finns även positiva saker med hur bloggande och mikrobloggande kan stötta de traditionella medierna och där konkurrenter kan enas om att samarbeta för en god sak. Likt den svenska samlingsregeringen under andra världskriget där alla partier, förutom kommunisterna, bjöds in att regera landet har nu flera tidningar startat ett samarbete för att på allvar uppmärksamma frågan kring den sedan 2001 fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Ett mycket lovvärt initiativ förstås som sprids vidare av bloggare, bland annat Mymlan och twittrare. Och så är det nog. Ska Dawit bli fri inom en rimlig framtid så gäller det att driva en stark opinion och att skapa stor uppmärksamhet. Lyckas man med det är Dawit snart en fri man. Men det är inte bara i Sverige det ska finnas en större uppmärksamhet, även i Eritrea måste frågan uppmärksammas på ett tydligare plan än vad som nu är fallet.

Så vad kommer att hända med journalisterna om några år. Kommer vi alla att vara våra egna journalister och sprida våra egna budskap. Det är självfallet bra för det demokratiska samhället att alla som vill komma till tals får det. Sedan är det ju inte så att alla som säger något blir lyssnade på, men det handlar ju om hurpass väl man lyckas med marknadsföringen av sina kommunikationsbudskap.

Vad händer med medierna efter papperstidningen? Vad händer med internetmassmedierna? Kommer källkritiken att försvinna eller kommer källskyddet, som går ut på att en journalist aldrig någonsin röjer sin källa, i all transparensiver att försvinna likväl?

Många frågor. Det mest intressanta är ändå att bloggandet kanske ser en helt ny vår, på journalistikens bekostnad. Jag sade inte vilken vår. Definitivt inte denna i alla fall.

Hail to the Chief

3 mars, 2009 9 kommentarer

Som bekant, så är ju inte jag en stor fan av vänterpolitik. Men detta är riktigt intressant. Han kallas kampanjguru, Thomas Gensemer, han som sägs vara en av de bidragande orsakerna till att Obama tog hem valet i USA. Och säga vad man vill om Socialdemokraterna, men de är bra med vad gäller sociala medier. Jag följer samtliga partier på Twitter och Socialdemokraterna är de som twittrar allra mest. De brukar till och med vara bra på att önska sina följeslagare en god morgon, vilket självklart uppskattas, även av en sån dära liberal typ som jag är.

Hur som helst, nu ska Thomas Gensemer, som arbetar på Blue State Digital, arbeta för att Mona Sahlin ska bli Sveriges nästa statsminister. Jag kanske är en inskränkt person som inte tycks förstå det geniala här. Men så här ser jag det: Det skiljer sig rätt mycket på amerikansk och svensk politik (vi har till exempel två olika statsskick), det skiljer sig, ännu, väldigt mycket mellan svenskt och amerikanskt kampanjarbete och kampanjande. Det skiljer sig mycket i personkulten som är ett stort signum i amerikansk politik. En amerikansk president skall inte uppfattas som en ”vanlig människa”. Han får gärna ha varit en vanlig människa, som Barack Obama var. Men en president är något speciellt, så vill folket se honom också, i USA. I Sverige är vi tvärtom, här älskar våra politiker att uppfattas som ”vanliga människor”, faktum är att Mona hör till en av dem ”vanligaste” i sin genre.

Så vad är grejen? Jo, jag tror att nämnde Gensemer kommer att få göra en hel del researcharbete för att bara anpassa sina teorier till den svenska politiska agendan vad gäller valkampanjande, och är det värt det? Jag skulle hellre anlitat en svensk PR-byrå med ett brett kontaktnät, där man redan känner till spelreglerna i den svenska politiken. Även de börjar bli lätt duktiga på marknadsföring vad gäller att engagera gräsrötterna (Ja, jag vet – stor debatt, mer om det längre ned) Kort sagt: Kul initiativ från innovativa Socialdemokraterna men jag tror inte att det är rätt väg att gå. Om jag har fel så får jag väl krypa till korset. Men för att kunna njuta av ”Vad var det jag sa” måste man tycka något och riskerar också att få stå med mössan i handen och säga ”glöm det jag sa”. Men om Socialdemokraterna vinner valet så ser jag inte det som en effekt av amerikansk PR, i alla fall inte i nuläget, eftersom de har en trygg ledning i opinionsmätningarna.

Ja, vi byter ämne och lite snabbt vill jag då kommentera gräsrots-PR. Det har ju blivit en het debatt där de flesta bloggare upprörs över att DN hävdar att det var PR-byråer som lanserade den stora folkstormen mot FRA-lagen. Många bloggare känner inte alls igen sig i DN:s version. Själv känner jag att det finns en viss naivitet i det hela. Jag har inga väl underbyggda argument i detta fallet, men vi har skickliga PR-byråer som jobbar i det tysta. PR-branschen kryllar av människor med stor politisk erfarenhet. Att se ett visst samband mellan den massiva proteststormen som drog över Sverige i somras och möjligheten att den inledande lobbningen i frågan kom från PR-byråer tycker jag på inget sätt är orimligt.

Och självklart vet jag att bloggarna är stora opinionsbildare, och att de bidrog med sitt strå till stacken i frågan, men de traditionella medierna är fortfarande starkast ute bland allmänheten, och det är där man snarare kan påverka ”gräsroten” från början. Detta är i alla fall min hållpunkt efter att jag läst lite artiklar i ämnet.

Avslutningsvis, något som inte har med något att göra. Frölunda valde Luleå som kvartfinalmotståndare. Det kändes dumt, men vem är jag att ifrågasätta Ulf Dahlén när jag redan ifrågasatt en mängd välkända bloggare?