Arkiv

Posts Tagged ‘FRA-lagen’

Tvåpartisystem? – Ja tack!

18 juni, 2009 3 kommentarer

Detta inlägget skrevs delvis i april så det finns en del länkar till tidigare artiklar som inte är publicerade nyligen. Men ämnet är alltid aktuellt, så nu kör vi:

———————————————

Från april:

Är det inte dags att vi på allvar börjar fundera över ett tvåpartisystem i Sverige nu?

Jag vet att motargumenten blir följande:

  • För demokratins skull är det viktigt för Sverige att behålla sin mångfald med flera partier
  • Detta utesluter den fina möjligheten att småpartier också kan få makt i detta landet

Finns det andra får ni gärna tilläga några…

Men i och med Socialdemokraternas officiella samgående med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i höstas så tog vi det sista steget mot det inofficiella tvåpartisystemet. Nu behöver det bara bli officiellt också.

Fördelarna med tvåpartisystemet är att de fem mindre partier som nu samarbetar med Socialdemokraterna och Moderaterna slipper oroa sig förfyraprocentspärren. Eftersom jag är liberal är detta särskilt viktigt för mig att Centerpartiet och Kristdemokraterna inte halkar ur riksdagen. Jag är inte särskilt förtjust i Kristdemokraterna men de behövs för koalitionssamarbetet.

Dessutom så stänger systemet ute Sverigedemokraterna, som jag anser absolut inte har i Riksdagen att göra, då det står för ett föråldrat och bakåtssträvande tänkande. Att partiet sedan har en skev syn på människor från främmande länder är också något man ska oroa sig för. Sverigedemokraterna är inte öppet rasistiska officiellt, men flera av deras väljare är det både officiellt och inofficiellt. Därför kommer inte partiet lida särskilt stor skada av Kalibers granskning av partiet i P1. Off topic kan jag nog säga att vi dessvärre säkert kan höra främlingsfientliga kommentarer hos de flesta partier, men förhoppningsvis i en bra mycket mer begränsad upplaga.

Visst detta kommer också att drabba mindre partier som växer sig starkare såsom tjejtjusaren Falkvinges Piratparti. Anledningen till att jag vill skapa ett tvåpartisystem är helt enkelt för att småpartier inte ska få oproportionerlig stor makt. Såsom vi såg Ian och Bert dansa in i Riksdagen med buller och bång 1991.

Tycker du det då är rätt att små partier som KD och Centerpartiet ska få mycket större makt än de förtjänar?

Ett tvåpartissystem behöver inte innefatta de partierna, troligt är att det blir så, men det är ju partierna själva som bestämmer. Piratpartiet, som med sina åsikter står för mindre statlig kontroll lockar väljare från både höger och vänster. Och självklart är vi många som är besvikna på regeringens sätt att sköta IPRED och FRA-frågan.

———————–

Från idag:

 Men flera vill absolut inte införa ett tvåpartisystem. I gårdagens Svenska Dagbladet höjs några röster för att fler partier ska ta större plats på den politiska arenan. Detta kommer inte att hjälpa. Man letar efter saker som skiljer partierna åt, men istället för att Riksdagen ska bestå av enbart småpartier (vilket inte kommer att hända, de närmaste decennierna) så är det bättre med ett tydligt höger respektive vänsteralternativ. Men när nu de två koalitionerna debatterar så är det under två olika allianser. Det som sker nu är att jag, som då inte är Kristdemokrat till exempel, hoppas på att det ska gå tillräckligt bra för partiet i nästa val så att de behåller sin Riksdagsplats och därmed hjälper fram alliansen till ytterligare en valseger. Men jag vill hellre att jag röstar på ett liberalt alternativ som istället kämpar mot ett socialistiskt.

Så, småpartierna kommer att drabbas, men desto fler kommer att gynnas och Sverige slipper få en rörig demokrati med nya inofficiella sammangåenden och interna stridigheter. Självklart kommer de interna stridigheterna aldrig att upphöra. Men under gemensam flagg är det enklare att motivera fram en lösning. Med olika partier är det fortfarande partiets åsikt som gärna vill stå över alliansens.

Jag tror inte att det hotar demokratin, vad tror du?

Annonser

Video Killed the Radio Star

14 mars, 2009 2 kommentarer

Nu har jag äntligen beslutat mig för att skriva ner detta som jag gått och funderat på i några dagar. En sorts sammanställelse. 80-talshiten Video Killed the Radio Star med popgruppen Buggles handlar lite om hur nya medier tar över efter gamla. Därför ställer jag mig nu frågan om journalistiken är på väg att dö ut?

När jag var yngre var min högsta önskan att få vara journalist. Jag ville arbeta på Göteborgs-Posten och bevaka Frölundas matcher. Det skulle vara mitt liv. En dröm jag höll fast vid till jag var ungefär 15 år. Då tyckte jag att sportjournalistik verkade relativt enformigt. Jag ville istället bli en granskande journalist, såsom Janne Josefsson. Men efter några år ville jag istället arbeta med kommunikation och där är jag idag. Det jag funderar på nu är ifall alla de studenter som fortfarande söker sig till JMG kommer att ha ett arbete att gå till om 15-20 år?

Det har en längre tid nu spekulerats i diskussioner om traditionella medier jäntemot bloggar, om det var PR-konsulter som stod bakom mediadrevet mot FRA-lagen osv. Vad händer när journalisterna inte längre sitter på redaktionen och inte längre skriver för en tidning/radioprogram/tv-sändning utan i stället så finns nu journalister överallt. De sitter hemma i köket, arbetar på reklambyrå, PR-byrå eller varför inte som förskollärare?

Jag har skrivit förut att bloggandet håller på att bli mainstream, men är det inte ännu. När det gäller att ta till sig en nyhet så vänder sig de allra flesta till massmedia först. Några av dem går sedan vidare till bloggosfären och läser vidare, skaffar sig nya infallsvinklar eller gräver upp felaktigheter som kan tänkas ha kommit fram. Än färre går sedan och börjar diskutera sakerna på Twitter och där någonstans är vi nu.

Twitter, är dock inte mainstream och forfarande något som man i mediavärlden testar sig fram i. Därför blev det stor uppmärksamhet när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valde att twittra om olika etiska spörsmål på kvällstimmarna med sina följeslagare. Då transparens är ett nyckelord inom den nya sociala medievärlden fick detta till följd att vissa bloggar, exempelvis Mymlan, applåderade tilltaget och beundrade Jan Helins diskussion med Henrik Schyffert om huruvida man skulle publicera bilder på den döda bebisens grav som eventuellt hade fallit offer för en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Som sagt, en del bloggare älskade att Jan Helin delade med sig av ”det goda”. Jag är övertygad om att han skulle kunna hantera besluten själv, vilket också Mymlan påpekar, istället för att slänga ut frågan till människor som kanske inte alls har någon som helst erfarenhet av pressetiskt arbete. Brit Stakston på JMW vände sig också emot detta förfarandet och jag tycker att det ligger en hel del i hennes resonemang. Frågan är alltså vad var Jan Helins poäng i det hela?

Men det finns även positiva saker med hur bloggande och mikrobloggande kan stötta de traditionella medierna och där konkurrenter kan enas om att samarbeta för en god sak. Likt den svenska samlingsregeringen under andra världskriget där alla partier, förutom kommunisterna, bjöds in att regera landet har nu flera tidningar startat ett samarbete för att på allvar uppmärksamma frågan kring den sedan 2001 fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Ett mycket lovvärt initiativ förstås som sprids vidare av bloggare, bland annat Mymlan och twittrare. Och så är det nog. Ska Dawit bli fri inom en rimlig framtid så gäller det att driva en stark opinion och att skapa stor uppmärksamhet. Lyckas man med det är Dawit snart en fri man. Men det är inte bara i Sverige det ska finnas en större uppmärksamhet, även i Eritrea måste frågan uppmärksammas på ett tydligare plan än vad som nu är fallet.

Så vad kommer att hända med journalisterna om några år. Kommer vi alla att vara våra egna journalister och sprida våra egna budskap. Det är självfallet bra för det demokratiska samhället att alla som vill komma till tals får det. Sedan är det ju inte så att alla som säger något blir lyssnade på, men det handlar ju om hurpass väl man lyckas med marknadsföringen av sina kommunikationsbudskap.

Vad händer med medierna efter papperstidningen? Vad händer med internetmassmedierna? Kommer källkritiken att försvinna eller kommer källskyddet, som går ut på att en journalist aldrig någonsin röjer sin källa, i all transparensiver att försvinna likväl?

Många frågor. Det mest intressanta är ändå att bloggandet kanske ser en helt ny vår, på journalistikens bekostnad. Jag sade inte vilken vår. Definitivt inte denna i alla fall.

Grumpy Old Men

5 mars, 2009 1 kommentar

Ja, nu har jag då sett programmet Babel, med Mymlan, PM Nilsson och Jan Guillou. Det som framkommit är inte egentligen något nytt. Guillous budskap får man reda på redan i en av de artiklar som föregått  debatten och det som framkommer i TV-rutan är ungefär detsamma. Mymlans åsikter speglas tydligt av det hon tidigare skrivit om. Så egentligen inget nytt under solen. Men, här finns en hake! Och den som beskriver det bra är Ulrika Good. När Guillou pratar om ”riktiga medier” är han ute på lite djupt vatten. Som Ulrika skriver:

”Hade det varit roligt om han hade sagt den riktiga trosuppfattningen?
Eller den riktiga politiska uppfattningen?
Att kunna med att sätta sig på hästar som förespeglar det rätta, sanna och riktiga när man kommer från en tidning vars huvudsakliga nyheter nästan uteslutande handlar om dokusåpekändisar, dolda sjukdomar, programledarskandaler och kungabarn är arrogans gränsande till idioti.”

Jag förstår att man säger ”gammelmedia”. Jag har själv tyckt att ordet är käckt, men det är inte egentligen ett korrekt ord heller. Vi har ord som traditionell media, massmedia och industriell media att använda i dessa fallen. Vi kan använda dem. Men, all media är riktig. Det finns ingen låtsasmedia, åtminstone inte om den publiceras någonstans.

Själv så räknade jag med större mothugg, när jag skrev mitt inlägg om FRA-käbbleriet och mitt stöd för DN. Uppenbarligen så har jag för höga tankar om mig själv och tror att alla vill läsa min blogg, men det är ju faktiskt så att i sammanhanget är jag trots allt en väldigt liten bloggare som inte gör så stort väsen av mig… i nuläget 😉

Hur som helst Mikael Nilsson kom med intressanta synpunkter på inlägget och andra infallsvinklar. Alltid kul när man ser att någon engagerar sig i det man skriver även om personen inte håller med mig i alla lägen.

Nu börjar mitt arbete för Svenska kyrkans Fastekampanj på riktig ta fart. Nu gäller det bara att hoppas på resultat.

Hail to the Chief

3 mars, 2009 9 kommentarer

Som bekant, så är ju inte jag en stor fan av vänterpolitik. Men detta är riktigt intressant. Han kallas kampanjguru, Thomas Gensemer, han som sägs vara en av de bidragande orsakerna till att Obama tog hem valet i USA. Och säga vad man vill om Socialdemokraterna, men de är bra med vad gäller sociala medier. Jag följer samtliga partier på Twitter och Socialdemokraterna är de som twittrar allra mest. De brukar till och med vara bra på att önska sina följeslagare en god morgon, vilket självklart uppskattas, även av en sån dära liberal typ som jag är.

Hur som helst, nu ska Thomas Gensemer, som arbetar på Blue State Digital, arbeta för att Mona Sahlin ska bli Sveriges nästa statsminister. Jag kanske är en inskränkt person som inte tycks förstå det geniala här. Men så här ser jag det: Det skiljer sig rätt mycket på amerikansk och svensk politik (vi har till exempel två olika statsskick), det skiljer sig, ännu, väldigt mycket mellan svenskt och amerikanskt kampanjarbete och kampanjande. Det skiljer sig mycket i personkulten som är ett stort signum i amerikansk politik. En amerikansk president skall inte uppfattas som en ”vanlig människa”. Han får gärna ha varit en vanlig människa, som Barack Obama var. Men en president är något speciellt, så vill folket se honom också, i USA. I Sverige är vi tvärtom, här älskar våra politiker att uppfattas som ”vanliga människor”, faktum är att Mona hör till en av dem ”vanligaste” i sin genre.

Så vad är grejen? Jo, jag tror att nämnde Gensemer kommer att få göra en hel del researcharbete för att bara anpassa sina teorier till den svenska politiska agendan vad gäller valkampanjande, och är det värt det? Jag skulle hellre anlitat en svensk PR-byrå med ett brett kontaktnät, där man redan känner till spelreglerna i den svenska politiken. Även de börjar bli lätt duktiga på marknadsföring vad gäller att engagera gräsrötterna (Ja, jag vet – stor debatt, mer om det längre ned) Kort sagt: Kul initiativ från innovativa Socialdemokraterna men jag tror inte att det är rätt väg att gå. Om jag har fel så får jag väl krypa till korset. Men för att kunna njuta av ”Vad var det jag sa” måste man tycka något och riskerar också att få stå med mössan i handen och säga ”glöm det jag sa”. Men om Socialdemokraterna vinner valet så ser jag inte det som en effekt av amerikansk PR, i alla fall inte i nuläget, eftersom de har en trygg ledning i opinionsmätningarna.

Ja, vi byter ämne och lite snabbt vill jag då kommentera gräsrots-PR. Det har ju blivit en het debatt där de flesta bloggare upprörs över att DN hävdar att det var PR-byråer som lanserade den stora folkstormen mot FRA-lagen. Många bloggare känner inte alls igen sig i DN:s version. Själv känner jag att det finns en viss naivitet i det hela. Jag har inga väl underbyggda argument i detta fallet, men vi har skickliga PR-byråer som jobbar i det tysta. PR-branschen kryllar av människor med stor politisk erfarenhet. Att se ett visst samband mellan den massiva proteststormen som drog över Sverige i somras och möjligheten att den inledande lobbningen i frågan kom från PR-byråer tycker jag på inget sätt är orimligt.

Och självklart vet jag att bloggarna är stora opinionsbildare, och att de bidrog med sitt strå till stacken i frågan, men de traditionella medierna är fortfarande starkast ute bland allmänheten, och det är där man snarare kan påverka ”gräsroten” från början. Detta är i alla fall min hållpunkt efter att jag läst lite artiklar i ämnet.

Avslutningsvis, något som inte har med något att göra. Frölunda valde Luleå som kvartfinalmotståndare. Det kändes dumt, men vem är jag att ifrågasätta Ulf Dahlén när jag redan ifrågasatt en mängd välkända bloggare?

Happy New Year

31 december, 2008 1 kommentar

Hej alla glada!

Nu är det bara några timmar kvar innan 2008 lägger sig att dö och bli ett minne blott.

Kort vad minns jag av nyhetsflödet från detta året:

Januari:
Micheil Saakasjvili omväljs till Georgiens president med över 50% av rösterna.

Februari:
Primärvalen i USA tar sin början och först ut som alltid är min gamla hemstat, Iowa. Det börjar bra bra för Obama, men under Supertisdagen tar Hillary Clinton över kommandot. På den republikanska sidan har John McCain knappt någon konkurrens över huvudtaget.

Kosovo förklarar sig självständigt från Serbien

Mars:
Vin & Sprit säljs till franska Pernod Ricard för 55 miljarder kronor.

April:
Engla – behöver jag säga något mer????

Maj:
Putin avgår som Rysslands president och blirpremiärminister istället. Att Medvedev bara är en av Putins marionetter är inte officiellt, mén min högst personliga åsikt som jag vet jag delar med många andra.

Juni:
FRA-lagen röstas igenom, trots ”lite” protester. Vem minns inte den gråtande Fredrick Federley i talarstolen, innan han röstade ja.

Juli:
Bussförarstrejk i Stockholm – gjorde att resan till Arlanda blev dyrare än planerat när jag skulle till Barcelona, den 2:a juli.

På Sveriges bästa nöjesfält, Liseberg, kollapsar Rainbow. Inget guld fanns att finna vid regnbågens ände dock.

Augusti:
Ryssland invaderar Georgien i kampen om regionen Sydostsetien

Barack Obama utses till demokraternas presidentkandidat.

OS i Peking – vem minns det egentligen? Jo, jag minns Ara Abrahamians medaljprotest, allt annat har fallit i glömska.

September:
Finanskrisen kickar igång på allvar när Lehmann & Brothers begär konkursskydd

John McCain väljer sin vicepresident Sarah Palin och minst lika känd som henne blev snabbt SNL-komikern Tina Fey som imiterade Sarah Palin genom att inte överdriva något utan helt enkelt bara repetera det Palin sagt i tidigare intervjuer.

Oktober:
Socialdemokraterna och Miljöpartiet bestämmer sig för att samregera vid eventuell valseger. Ohly blir förbannad!
Sterling kursar och det var lite underligt att flyga några veckor senare och se Sterlings reklam på bagagevagnarna på Landvetter flygplats.

November:
Barack Obama väljs till USA:s nye president
Terrorbombningar i Bombay, Indien
Guns and Roses släpper nytt album för första gången på många många år. Dr: Pepper lovade tidigare att bjuda alla USA:s invånare på en gratis Dr. Pepper om gruppen skulle släppa skivan 2008. Intresset för en gratis burk läsk var så överväldigande att Dr. Peppers hemsida kraschade när man skulle anmäla sig och folk fick vänta i någon timme innan de kunde anmäla sig. Men- För en gratis burk läsk, hallå???

December:
Ohly får vara med i S och Mp:s sandlåda. Hurra!!! Alla nöjda och glada. Framförallt alliansen då oppositionens stöd störtdyker i SIFO-mätningar
Sverige får en jordbävning, mer finns att läsa under mitt inlägg Shake, Rattle and Roll
Och så har vi ju då Israel som vedegäller Hamas 10 gånger värre och en lösning i konflikten hamnar allt längre bort.

Men men. Nu väntar Nyårsfest hos kompisar i metropolen Floda och sen upp i kristlig tid för att åka med tuff tuff tåget till Stockholm.

GOTT NYTT 2009!!!!!