Hem > Allmänt > Work it Out

Work it Out

Ja, så har tjockisen börjat sitt nya liv!!!

Nytt år=nytt liv. Så heter det ju visst. Såg några dagar före nyår en reklamfilm på televisionen för SATS. Jag ser aldrig TV-reklam för SATS annars eller något annat gym för den delen heller men nu var den där. Det är tydligen så att det är i Januari och Februari som gymen översvämmas av en massa överoptimistiska, halvambitiösa, fetknoppar (som jag själv) för att börja sitt nya liv.

Och som sagt. Jag har gått denna vägen många gånger förut. Jag börjar allt är frid och fröjd. Jag tittar mig i spegeln och tänker att snart, snart är den där kulan på magen ett minne blott, snart ser jag inte alla mina begynnande dubbelhakor. Snart är jag den kille jag vill vara, 10 kilo lättare och mycket fastare i kroppen, men det räcker ju som sagt inte med en månads träning då.

Så, vad är det då som fått mig att fundera i nya riktningar den här helgen. Jo, jag träffade en kompis till mig på lördagkvällen som det var ett tag sedan jag såg, om man räknar bort lunchen vi käkade i december. Hemkommen från Norge och utbildad idrottslärare och personlig tränare besämde han sig för att göra mig till hans personliga projekt. Hey, inte mig emot! Inte varje dag man får guidning av en som är utbildad och har jobbat som personlig tränare och som dessutom behöver någon att träna med. Och det är där jag kommer in i bilden. Jag behöver inspiration för att lyckas, och detta kanske gör det, men som sagt. Då måste jag ju stanna kvar i Göteborg. Det har blivit att jag gått mer åt det hållet nu, från att ha viljat bo i Stockholm till död och pina – har jag nu svängt om. Det finns så mycket här nere som jag vill ha i min vardag. Jag kan absolut tänka mig att bo i Stockholm, men får jag välja så väljer jag nog västkusten ändå (men det är ju inte jag som väljer utan miott framtida jobb som gör det).

Ska nu gå och lägga mig, men ville bara säga en lite kommentar om den franska dokumentären Stranded, som jag såg ikväll. I dokumentären berättar överlevarna från flygkraschen i Anderna 1972 (Ni vet filmen Alive) om hur man överlever på ett snötäckt berg i 72 dygn under oktober, november och december. Fascinerande på sitt sätt att se den. Mest uppmärksammade blev ju dem för att de, för att överleva, såg sig nödgade att äta på sina döda medpassagerare. En otroligt stark berättelse och av 45 urspungliga passagerare på planet räddades till slut 16 stycken.

Ja, och så gnäller man för att det varit lite kallt här i Sverige förra veckan.
Imorgon är det ny träning igen, jag kan riktigt känna hur mina magrutor försöker sig trycka sig förbi fettet på magen för att komma ut i friheten. Om de någonsin kommer fram ska jag fira!!! Med en egen familjepizza med extra allt och två liters Coca-Cola. 🙂

Annonser
  1. Peter
    12 januari, 2009 kl. 00:25

    Fan, det var ju det jag skulle kollat på ikväll. Men men.. Gôtt att du tänker framåt och till rätt sida. GBG alltså! Ha det!

  2. Heidi
    12 januari, 2009 kl. 11:44

    Om du kommer till den punkten att magrutorna kommit fram har du vant dig av med ovanor som pizza och cola. Då kommer du tycka att det är jätteäckligt och sött och sliskigt.

  3. Hanna
    12 januari, 2009 kl. 16:03

    Jag såg också den dokumentären. Fascinerande.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: