Gekås VD talar om det han vet… och inte vet något om

I en artikel i Dagens Media berättar Gekås (Det stora shoppingkomplexet i Ullared) VD Boris Lennerhov om vad det kan innebära för varuhuset att Kanal 5 och Strix nu snart ska börja inspelningen av en dokusåpa i butiken och dess tillhörande camping och hotell.

Det finns en hel del intressanta saker att läsa i artikeln, bland annat att Gekås aldrig plöjt ner en krona i marknadsföringsinsatser (vilket i och för sig är något som ofta nämns i dessa sammanhang) men en annan sak som är kul är Boris syn på Gekås image och sociala medier.

Boris, hoppas att dokusåpan ska ge Gekås än stabilare image  och att den allmänna nidbilden av butiken försvinner.

- Många som aldrig har varit här har bilden att Gekås är en lada mitt i skogen, med jättelånga köer och en massa damer som river i backar med varor från konkurspartier. Där har vi en jättemission i att få ut vad Gekås faktiskt är i dag.

Det låter faktiskt spännande då jag är just en av dem som faktiskt funderar på om inte Gekås är precis ett sådant ställe. Jag har dessutom heller aldrig varit där. Så egentligen är jag väldigt representativ för den här målgruppen. Därför kanske det ska bli intressant att se hur det faktiskt ser ut i butiken.

Längre ner i artikeln, berättas det att Boris själv inte tittar på dokusåpor, och sällan på TV över huvudtaget. Han läser många tidningar, men bloggar läser han inte.

- Många är ganska tramsiga och patetiska och handlar bara om att visa upp vad man har gjort under en dag. Det är inte så intressant. De från marknadsavdelningen tjatar om att jag ska börja blogga, men jag har inte varken tid eller behov av att vika ut mig själv på det viset. 

Visst är många bloggar trams men likförbannat, när någon skriver om Gekås hamnar det på Google och folk skriver om Gekås, tro mig. Om man nu dessutom inte plöjer ner några pengar i marknadsföring (starkt jobbat, faktiskt) utan istället är mån om mun till mun-marknadsföringen är det nog dags att börja bevaka det som sägs. För på internet kan man bevaka. På fikarasterna på jobbet är det svårare att göra detsamma.

Därför är det intressant att höra en företagsledare uttala sig så tvärsäkert om något han inte vet något om samtidigt som han försöker kämpa för att motverka de som uttalar sig om Gekås när de i själva verket inte vet något om varuhuset.

Själv ska jag vara stor i sammanhanget och titta på minst ett avsnitt för att åtminstone bilda mig en sorts bild av Gekås som inte framställts av mig själv, för att se om jag ska omvärdera mina fördomar eller behålla dem.

Avsaknad av strategi, inget problem??

Medan tåget tar mig från Malmö till Göteborg funderade jag lite på marknadsinsatser som saknar strategier. Många företag tycks etablera sig i den sociala medievärlden utan att ha tänkt igenom först vad det är som de vill få ut av sin satsning. Nu senast var det Malmö Stad som lagt ner 800.000 kronor på sin satsning på Second Life. Jag vill inte döma ut Second Life på grund av att hypen kring den virtuella verkligheten inte längre finns kvar. Frågan är bara om man tydligt gjort en kartläggning av hur många malmöbor som befinner sig på Second Life? (jag vet inte ska villigt erkännas) Vad de gör på Second Life och sedan ställa frågan om det är relevant att göra satsningen här istället för på andra sociala plattformar.

Eller, är det så att vi alla har blivit utsatta för en PR-kupp? I likhet med fejkbloggar så kanske detta är en nyhet som visserligen stämmer men främst ville väcka uppmärksamhet. För det har den ju bevisligen fått.

Jag diskuterade detta med en kompis. Vi har nämligen bägge jobbat med projekt där, målen och syftet med uppgiften inte tycks vara tydligt framtagna.

Kan man då arbeta och göra ett fullgott jobb?

Min naturliga reaktion är såklart att arbeta med egna strategier, ta fram de själv, implementera dem själv och utvärdera dem själv. Undrar vem det var som gjorde detta i Malmöfallet?

Vad tror ni, sociala webbläsare? Skulle man kunna göra en formel på hur stor skillnaderna blir när man arbetar enligt alla konstens regler mot ett utstakat mål eller om man bara arbetar på en höft. Man säger ju att det är dumt att chansa… frågan är bara hur dumt.

Com Hem, vi börjar om igen.

Åh, en låttitel smög sig in i titeln igen. Denna gången bara för att jag ville sprida vidare några visa ord som Hans Kullin skrivit om ett av de mest *host* populära och uppskattade varumärkena i Sverige. Tänk ändå vad viktigt det är för företag att hinna före på Twitter innan deras varumärken kapas. Com Hem är så sena. Som Kullin skriver kommer inte folkstormen mot Com Hem att upphöra om företaget Twittrar med kunderna, men det lär lugna ner en del av dem som just nu ondgör sig över företaget på internet.

Kom ihåg: Det som skrivs på internet, stannar på internet. Att många trashar ett varumärke på nätet innebär att det syns i sökmotorerna även för den ”vanlige” som inte är så insatt i bloggar och Twitter. Så det är inte bara Twittrare och bloggare som skapar en klubb för inbördes beundran och avsky mot Com Hem som får del av budskapet.

Com Hem har stora imageproblem och är ett väldigt illa omtyckt varumärke generellt. Men nu är det dags att se om de kan göra något åt situationen och inte bara sprida sitt budskap med dysfunktionella dockor i det där Com Hem-huset som ingen egentligen vill bo i.

Jag blev publicerad… och gick på mässa

Idag har det varit en händelserik dag minst sagt. I torsdags kom artikeln i LO-tidningen om mig, som var en spin-off på den artikeln jag fick i Aftonbladet tidigare i månaden om hur man kan använda sig av sociala medier som kontaktkanal när man söker arbete. Det var trevligt på många de sätt, men själv är jag inte så förtjust i delar av artikeln för att den riskerar att underminera det faktum att alltid lönar sig att synas oavsett som offentlig person eller anonym om man vill bli påtänkt i en sitaution.

Citatet kommer från Per Ottahal, rekryteringskonsult på Proffice:

”Men söker du jobb som till exempel chefsassistent, där integritet värdesätts mer, kan bloggandet i stället ses som en svaghet. Arbetsgivaren kanske söker en mer ”neutral” och anonym person. Per Ottahal berättar om när bloggandet faktiskt ledde till att personen inte fick en tjänst: En tjej sökte jobb som barnvakt hos en överklassfamilj. På sin blogg hade hon skrivit om hur hon gillade att röka marijuana.”

Ok, min gissning är att de flesta människor vet om att det som man skriver på nätet kan läsas, sökas och tas in av andra människor om man valt det så. För faktum är att man kan låsa sin blogg från att synas i sökmotorer, man kan göra den helt privat om man vill där man måste ha lösenord för att läsa den och framför allt: Man kan vara anonym. Jag kan ju tycka att det är ganska så korkat att gå ut offentligt med sin drogliberalism om man inte är anonym bloggare och sedan inte räkna med att folk kan kolla upp en på internet. Sen att man ens vill använda ordet ”överklassfamilj” får stå för journalisten. Jag kan hålla med om att vi har ett samhälle idag som består av så kallade klasser. Men i det här sammanhanget tyckte jag ordvalet var irrelevant. Dessutom kan jag faktisk tycka att en sådan kommentar misstänkliggör bloggande som artikeln ändå ska handla om i positiva ordalag.

Mitt råd är, tänk på vad du stoppar ut på nätet och var anonym om du tror att din arbetsgivare kan tänkas Googla på dina eventuella drogvanor.

Dessutom så var jag och besökte Marknadsföringens dag på Svenska Mässan i Göteborg idag. Jag skulle kunna skriva om vad som hände där, men det orkar jag inte. Dessutom är det onödigt för Mattias ”Please copy me” Åkerberg har redan gjort jobbet på ett utmärkt sätt, så läs hans dragning istället. Missade förresten att hälsa på honom när jag var där, dumt Dessutom har han den goda smaken att publicera foto från min Stendahlkollega Christer Hedberg, som har ett grymt vasst avtryckarfinger när det kommer till fotografering. Många bilder blir det, och snygga!

Några jag hälsade på och växlade några ord med var i alla fall Niclas Strandh, Brit Stakston och Fredrik Olsson. Varav jag lyckades locka de två förstnämnda att ställa upp på bild. Ja, jag hade säkert fått Fredrik också, om det inte vore så att mitt sällskap redan var halvägs utanför lokalerna

 

Emellan föreläsningarna kom en improvisationsteatergrupp från Atelierteatern och underhöll på ett underfundigt sätt. För sent slängde jag upp mobilen och filmade det de framförde, men detta i mitt nästa inlägg ska jag hänvisa till Youtubeklippet jag håller på att slänga upp i skrivande stund.

Video Killed the Radio Star

Nu har jag äntligen beslutat mig för att skriva ner detta som jag gått och funderat på i några dagar. En sorts sammanställelse. 80-talshiten Video Killed the Radio Star med popgruppen Buggles handlar lite om hur nya medier tar över efter gamla. Därför ställer jag mig nu frågan om journalistiken är på väg att dö ut?

När jag var yngre var min högsta önskan att få vara journalist. Jag ville arbeta på Göteborgs-Posten och bevaka Frölundas matcher. Det skulle vara mitt liv. En dröm jag höll fast vid till jag var ungefär 15 år. Då tyckte jag att sportjournalistik verkade relativt enformigt. Jag ville istället bli en granskande journalist, såsom Janne Josefsson. Men efter några år ville jag istället arbeta med kommunikation och där är jag idag. Det jag funderar på nu är ifall alla de studenter som fortfarande söker sig till JMG kommer att ha ett arbete att gå till om 15-20 år?

Det har en längre tid nu spekulerats i diskussioner om traditionella medier jäntemot bloggar, om det var PR-konsulter som stod bakom mediadrevet mot FRA-lagen osv. Vad händer när journalisterna inte längre sitter på redaktionen och inte längre skriver för en tidning/radioprogram/tv-sändning utan i stället så finns nu journalister överallt. De sitter hemma i köket, arbetar på reklambyrå, PR-byrå eller varför inte som förskollärare?

Jag har skrivit förut att bloggandet håller på att bli mainstream, men är det inte ännu. När det gäller att ta till sig en nyhet så vänder sig de allra flesta till massmedia först. Några av dem går sedan vidare till bloggosfären och läser vidare, skaffar sig nya infallsvinklar eller gräver upp felaktigheter som kan tänkas ha kommit fram. Än färre går sedan och börjar diskutera sakerna på Twitter och där någonstans är vi nu.

Twitter, är dock inte mainstream och forfarande något som man i mediavärlden testar sig fram i. Därför blev det stor uppmärksamhet när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin valde att twittra om olika etiska spörsmål på kvällstimmarna med sina följeslagare. Då transparens är ett nyckelord inom den nya sociala medievärlden fick detta till följd att vissa bloggar, exempelvis Mymlan, applåderade tilltaget och beundrade Jan Helins diskussion med Henrik Schyffert om huruvida man skulle publicera bilder på den döda bebisens grav som eventuellt hade fallit offer för en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Som sagt, en del bloggare älskade att Jan Helin delade med sig av ”det goda”. Jag är övertygad om att han skulle kunna hantera besluten själv, vilket också Mymlan påpekar, istället för att slänga ut frågan till människor som kanske inte alls har någon som helst erfarenhet av pressetiskt arbete. Brit Stakston på JMW vände sig också emot detta förfarandet och jag tycker att det ligger en hel del i hennes resonemang. Frågan är alltså vad var Jan Helins poäng i det hela?

Men det finns även positiva saker med hur bloggande och mikrobloggande kan stötta de traditionella medierna och där konkurrenter kan enas om att samarbeta för en god sak. Likt den svenska samlingsregeringen under andra världskriget där alla partier, förutom kommunisterna, bjöds in att regera landet har nu flera tidningar startat ett samarbete för att på allvar uppmärksamma frågan kring den sedan 2001 fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Ett mycket lovvärt initiativ förstås som sprids vidare av bloggare, bland annat Mymlan och twittrare. Och så är det nog. Ska Dawit bli fri inom en rimlig framtid så gäller det att driva en stark opinion och att skapa stor uppmärksamhet. Lyckas man med det är Dawit snart en fri man. Men det är inte bara i Sverige det ska finnas en större uppmärksamhet, även i Eritrea måste frågan uppmärksammas på ett tydligare plan än vad som nu är fallet.

Så vad kommer att hända med journalisterna om några år. Kommer vi alla att vara våra egna journalister och sprida våra egna budskap. Det är självfallet bra för det demokratiska samhället att alla som vill komma till tals får det. Sedan är det ju inte så att alla som säger något blir lyssnade på, men det handlar ju om hurpass väl man lyckas med marknadsföringen av sina kommunikationsbudskap.

Vad händer med medierna efter papperstidningen? Vad händer med internetmassmedierna? Kommer källkritiken att försvinna eller kommer källskyddet, som går ut på att en journalist aldrig någonsin röjer sin källa, i all transparensiver att försvinna likväl?

Många frågor. Det mest intressanta är ändå att bloggandet kanske ser en helt ny vår, på journalistikens bekostnad. Jag sade inte vilken vår. Definitivt inte denna i alla fall.

Wind of Change

Nja, ännu kanske inte förändringens vindar blåser över bloggosfären men en hel del har faktiskt valt att uppmärksamma och stödja vår kampanj för vatten – en mänsklig rättighet.

Alla som har länkat och bidragit till kampanjen vill jag därför tacka extra mycket. Tyvärr kan jag inte länka till er alla, för jag vet inte vilka ni alla är. Nätet är ju stort, men jag har scannat lite och kollat på Google Analytics.

Här är några av er:

• Mymlan har startat en insamling ni hittar här.
• Folkpartister i Svenska kyrkan har startat en insamling som ni hittar här.
• Libbe valde att länka vidare till kampanjen och startade sin insamling. Dessutom fick hon en fråga hur det kändes att jag ”En kyrkans man” kommenterat på hennes blogg, när hon svär så mycket. Ja, jag lägger inga värderingar i hur man talar eller skriver. Läser man min blogg så kan man allt hitta en och annan svordom här och var, men det blir inga länkar till dem Lite får ni leta!
• Björk skriver i sin blogg Solrosland om frågan och länkar vidare till Mymlans vattenpost.
• Herregud & co har också valt att länka vidare.
• Liksom Birger Schlaug som tar upp frågan om att närheten till vatten är den viktigaste kvinnofrågan. Jag skrev en berättelse på det temat som ni kan läsa här.
• The girls of Florida har också startat en egen insamling, trots Ninas skepticism till kyrkan så är hon ändå imponerad över Svenska kyrkans webbnärvaro. Kul!
• Ja, Karin Gustavsson har skrivit både en och två gånger om sin insamling men hon säger det bäst själv: ”men än behövs det mer om det ska bli nåt skethus av!”
• Och Mikael Hansson som skriver Fastebloggen för tidningen Dagen. Har också nämnt insamlingen tidigare.

Det finns flera som länkat till insamlingen och framförallt startat insamlingar. Men detta är några av de bloggarna därute som jag gärna uppmärksammat. Är väldigt glad för alla ni som bidragit med er länkkärlek, oavsett om ni nämns här eller inte. Vill ni vara med på listan så skicka en kommentar så ordnar vi det.

Och ja, min insamling är ju inte så stor ännu men ni får gärna stödja den också!

Ha en trevlig söndag och internationell kvinnodag!

Hail to the Chief

Som bekant, så är ju inte jag en stor fan av vänterpolitik. Men detta är riktigt intressant. Han kallas kampanjguru, Thomas Gensemer, han som sägs vara en av de bidragande orsakerna till att Obama tog hem valet i USA. Och säga vad man vill om Socialdemokraterna, men de är bra med vad gäller sociala medier. Jag följer samtliga partier på Twitter och Socialdemokraterna är de som twittrar allra mest. De brukar till och med vara bra på att önska sina följeslagare en god morgon, vilket självklart uppskattas, även av en sån dära liberal typ som jag är.

Hur som helst, nu ska Thomas Gensemer, som arbetar på Blue State Digital, arbeta för att Mona Sahlin ska bli Sveriges nästa statsminister. Jag kanske är en inskränkt person som inte tycks förstå det geniala här. Men så här ser jag det: Det skiljer sig rätt mycket på amerikansk och svensk politik (vi har till exempel två olika statsskick), det skiljer sig, ännu, väldigt mycket mellan svenskt och amerikanskt kampanjarbete och kampanjande. Det skiljer sig mycket i personkulten som är ett stort signum i amerikansk politik. En amerikansk president skall inte uppfattas som en ”vanlig människa”. Han får gärna ha varit en vanlig människa, som Barack Obama var. Men en president är något speciellt, så vill folket se honom också, i USA. I Sverige är vi tvärtom, här älskar våra politiker att uppfattas som ”vanliga människor”, faktum är att Mona hör till en av dem ”vanligaste” i sin genre.

Så vad är grejen? Jo, jag tror att nämnde Gensemer kommer att få göra en hel del researcharbete för att bara anpassa sina teorier till den svenska politiska agendan vad gäller valkampanjande, och är det värt det? Jag skulle hellre anlitat en svensk PR-byrå med ett brett kontaktnät, där man redan känner till spelreglerna i den svenska politiken. Även de börjar bli lätt duktiga på marknadsföring vad gäller att engagera gräsrötterna (Ja, jag vet – stor debatt, mer om det längre ned) Kort sagt: Kul initiativ från innovativa Socialdemokraterna men jag tror inte att det är rätt väg att gå. Om jag har fel så får jag väl krypa till korset. Men för att kunna njuta av ”Vad var det jag sa” måste man tycka något och riskerar också att få stå med mössan i handen och säga ”glöm det jag sa”. Men om Socialdemokraterna vinner valet så ser jag inte det som en effekt av amerikansk PR, i alla fall inte i nuläget, eftersom de har en trygg ledning i opinionsmätningarna.

Ja, vi byter ämne och lite snabbt vill jag då kommentera gräsrots-PR. Det har ju blivit en het debatt där de flesta bloggare upprörs över att DN hävdar att det var PR-byråer som lanserade den stora folkstormen mot FRA-lagen. Många bloggare känner inte alls igen sig i DN:s version. Själv känner jag att det finns en viss naivitet i det hela. Jag har inga väl underbyggda argument i detta fallet, men vi har skickliga PR-byråer som jobbar i det tysta. PR-branschen kryllar av människor med stor politisk erfarenhet. Att se ett visst samband mellan den massiva proteststormen som drog över Sverige i somras och möjligheten att den inledande lobbningen i frågan kom från PR-byråer tycker jag på inget sätt är orimligt.

Och självklart vet jag att bloggarna är stora opinionsbildare, och att de bidrog med sitt strå till stacken i frågan, men de traditionella medierna är fortfarande starkast ute bland allmänheten, och det är där man snarare kan påverka ”gräsroten” från början. Detta är i alla fall min hållpunkt efter att jag läst lite artiklar i ämnet.

Avslutningsvis, något som inte har med något att göra. Frölunda valde Luleå som kvartfinalmotståndare. Det kändes dumt, men vem är jag att ifrågasätta Ulf Dahlén när jag redan ifrågasatt en mängd välkända bloggare?

Car Wash

Jag älskar Tv-serien Macken. Nedanstående är en sammansatt kompilation av scener där  Peter Rangmar, aka mannen med den vita Opeln, medverkar. Några av de härligaste citaten sägs redan i början här. Appropå att det står en grå Opel på parkeringen. Roger säger:

”Om du tvättar den hårt kanske han blir vit”

 

det jag ville ha sagt med den här inledningen är faktiskt inte mer än att jag läste en annan blogg, Liselott Malmqvist, präst i Svenska Kyrkan i Skärhamn. Där hon ställer sig frågan om hon är en SAAB. En SAAB måste nämligen alltid starta med växeln i backläge. Det fick mig osökt att tänka på en diskussion jag hade med mina gamla kollegor från Svenska Kyrkan när vi diskuterade vilken bilmodell man var som person. Det roliga med detta är att det egentligen bara var ett samtalsämne som skulle ebbat ut, precis som alla andra konversationer du har med vänner dagligen. Men, här var det annat. Jag sade nämligen till min vän att hon var Volvo och… det skulle jag inte ha sagt. Hon ville verkligen inte vara en Volvo. Jag förklarade för henne alla fördelarna med Volvo såsom trygghet, säkerhet och kvalité. Vilket är goda värden om man överför dem på personer.

Hur som helst. Detta skedde i september. I förra veckan träffades vi på nytt och hon tog då upp diskussionen på nytt. Men, denna gången hade hon accepterat det faktum att hon faktiskt var en Volvo. Problemet är väl bara att horoskopet för Volvopersonligheter förutspår ett ekonomiskt återhållsamt 2009. Det var kanske det hon vände sig emot?

Kan man tvätta en skitig bil fin? Eller kan man tvätta en Volvo till att bli en Ferrari? Min stora poäng under bildiskussionen var att man ”egentligen” inte eftersträvade att vara en Ferrari, för möjligheten att bli lycklig som en Ferrari var begränsad, ansåg jag. Vilken bil är du och vilken vill du vara?

Själv känner jag mig lite som en Skoda (de har fått ett mycket bättre rykte på senare år) men jag strävar efter att bli en Toyota. Om jag skrubbar mig hårt kanske jag blir det. Härligt att höra i alla fall att jag inte är den enda som gått och funderat på vilket bilmärke jag är.

Nytt samtalsämne. Nedan följer två andra snabba nyheter från www.Dagensmedia.se:

Hemlösa får gratis internetaccess mot att de bloggar - Vilket underbart initiativ från Sidewalk Express som genom ett samarbete med Situation Stockholm både lyckas med att stärka sitt egna varumärke samtidigt som de hemlösa får en egen kanal i en värld som annars skulle varit stängd för dem.

Johan Hedberg (inte hockeymålvakten), partner i Early October, menar att svenska företag är fega som inte tillräckligt snabbt anpassar sig till nya trender och därmed riskerar att missa hela mikrobloggsrevolutionen.

Jag håller med Johan, men tror att det är okunskapen och rädslan för att påverka sitt eget varumärke negativt som man inte ger sig in i den världen. Många har ju redan bestämt sig för att deras företag passar inte i sociala medier, de vill ha en mer seriös framtoning. Då kan man bara säga Barack Obama. Han tog stor hjälp av sociala medier. Kan man påstå att USA:s president inte är tillräckligt seriös? Tänkte väl det!

Det som gäller är att företagen måste inse att de inte själva fullt ut kan påverka sitt eget varumärke. Kunden bestämmer lika mycket som företaget vad varumärket ska betyda. När marknadscheferna på svenska företag insett det så kommer de att börja mikroblogga.

Men då kanske det är försent.

It’s the End of the World as We Know It (And I Feel Fine)

Måndag igen och dags att titta lite på vad som finns under himlen. Och domedagsprofetiorna duggar tätt.

Jag satt och plöjde igenom lite bloggar där jag hittade på optimism och skeptisism som jag gärna skulle vilja dela med mig av.

Det började med nyheten från Vänsterpartiet som publicerades för sex dagar sedan, men som de av någon anledning valt att vänta med att twittra upp tills nu. Jag har redan gett tummen upp och ner för Moderaternas DN Debatt-tilltag. Vad Vänsterpartiet skulle tycka om saken är ju kanske ingen överraskning. Det som jag tycker är intressant är att partiet har en antirasistisk talesman. Ok,  Hur som helst, Kalle Larsson, Vänsterpartiets antirasistiske talesman hävdar att Moderaterna insinuerar att invandrare skulle vara särskilt benägna att begå brott. Men de har de inte skrivit i debattinlägget.Vänsterpartiet tolkar, vilket i och för sig insinueringen innebär i detta fallet, men det vet man ju hur det brukar vara när två politiska motpoler tolkar varandra.

Nästa historia hittade jag på Urbans blogg Advertisinguru om hur Lance Armstrong lyckades twittra tillbaka sin stulna cykel. Genom att lägga ut ett foto på Twitter av den stulna cykeln, spreds nyheten (och bilden) snabbare än ljuset. Och uppenbarlig återfann cykeln sin rättmätiga ägare bara två dagar senare. Man måste gilla Twitter. Svenska polisen kanske ska börja lägga sina resurser där i enklare brottmål, som ändå bara skulle avskrivits i samband med anmälan, såsom cykelstölder och kanske bilstölder.

Seth Godin skriver huruvida marknadsföring kan var illvilligt. Genast slog det mig när man läser den, det stora hatet som också finns mot marknadsföring och reklam ute i vårt samhälle. Min kompis PL är inte särskilt förtjust i försäljare eller yrket i sig för den delen heller. Det han skriver om i ovanstående post är i och för sig den typen av försäljare ingen av oss tycker om, ”parasitförsäljaren” på stan. Men, det många glömmer bort är att försäljare är en nyckel för att vårt samhälle ska fungera. Försäljarna förmedlar inte bara en tjänst eller en vara utan även en service. Försäljaren tar hand om kunden för att kunden ska få precis den behandling som de ska få. Det finns bra och det finns dåliga försäljare. Men på ett sätt är vi alla försäljare. PL vill inte arbeta som försäljare, han tycker det känns som att man lurar folk. Jag kan förstå hans tankegångar, men det är inte det en försäljare är tillsatt att göra. Sedan handlar det väl om man själv tror på produkten man säljer.

Jag såg La Boheme i december, en fantastisk opera, särskilt när man sett musikalen RENT som är baserad på nämnda opera. Hursom helst, en av de som var med i mitt sällskap var väldigt intresserad av det här med marknadsekonomi, men snarare faran med den. Hennes utgångspunkt var att reklam är till för att lura folk. Men är den det, var min uppfattning. Om jag köper en produkt, för ett pris jag tycker är rimligt och är nöjd med produkten. Hur kan jag då vara lurad?

Sedan några ord om Jan Guillous ord om att bloggarna aldrig kommer att få den riktiga makten. Men även de traditionella medierna, gammelmedierna, kallas ju som bekant för den tredje statsmakten. Formellt sett utgår makten i Sverige från folket. Det vet vi ju är en sanning med modifikation. Det är förmodligen också det Guillou menar när han säger att medierna har den stora makten ännu så länge, för så är det ju. Men, här kommer det intressanta. Det är när media uppmärksammar vad bloggarna skriver som bloggarna får makt. Alltså får även bloggarna en indirekt makt, som faktiskt utgår från folket. Vi börjar så smått närma oss Regeringsformen igen. Ännu så länge behöver bloggarna gammelmedias hjälp för att sprida sitt budskap till allmänheten, men medvetandet och deltagandet för bloggosfären ökar lavinartat. Det kommer inte alltid vara så att de industriella medierna har makten att påverka den gemene mannen. Det kommer men det tar tid. Någon sade, man kan inte lära gamla hundar att sitta.

Åkestam Holst gör ett inlägg som till viss del ser ut att spegla deras officiella hållning i Pirate Bay-rättegången. Att bloggvärlden överlag är positiv till de tjänster som Pirate Bay driver kan vi lämna därhän. De väljer att spegla hur producenterna för iPhone-spelet  ”Whack ”em All” valde att samarbeta med sina pirater istället för att kriga mot dem. De väljer även att citera den store Douglas Adams, ni vet mannen bakom Liftarens Guide Till Galaxen. Det citatet är på något sett så träffsäkert men samtidigt också Douglas Adams-komiskt. Det får också binda ihop detta inlägget med R.E.M-låten jag satt i rubriken. Enjoy!

”Everything that’s already in the world when you’re born is just normal. Anything that gets invented between then and before you turn thirty is incredibly exciting and creative and with any luck you can make a career out of it. Anything that gets invented after you’re thirty is against the natural order of things and the beginning of the end of civilisation as we know it until it’s been around for about ten years when it gradually turns out to be alright really.”

Dirrty

Har genomgått en förvandling vad gäller bloggande. Från att bara varit intresserad av att läsa bloggar från människor jag känner så har jag nu börjat RSS:a bloggar hej vilt. Jag skyller på jobbet och ibland ren och skär underhållning. Min vän Heidi fattade det här långt tidigare, men nu hänger jag också med så smått.

Läste då detta inlägget från denna otroligt komiska kvnna och började fundera på ordet joystick.

Alltså, det slog mig just nu. Kalla mig oskyldig. Men i alla år sedan man var barn och spelade dataspel använda man sig av en joystick. NU först inser jag att när man översätter joystick till svenska blir det ”glädjepinne”. Glädjepinne!!! Jo, jag tackar ja. Den kanske var tänkt att inte bara glädja små ynglingar som satt med ögonen framför TV:n spelandes på en ATARI 520 utan även de lite äldre tjejerna.

Joystick – detta föremål som kanske inte ens finns kvar längre har nu fått en helt ny innebörd för mig.

OCH!!!
(Om ni tror att jag stavat fel i rubriken så har ni fel, men ni yngre förmågor kan ju er Christina Aguilera, eller hur?)