Nystart

I ett halvår har den här bloggen stått öde, tom och obemannad. Några har ställt sig frågan vad som egentligen hänt här.

Jag behövde en skrivpaus, samtidigt som jag kände att bloggens inlägg inte var tillräckligt intressanta under den sista tiden. Men skrivglädjen som alltid funnits där och fortfarande finns där behövde vakna på nytt. Så jag fick helt enkelt sätta mig ner och fundera. Vad vill jag blogga om: Sociala medier? Frölunda hockey? Mig själv?

Till slut kom jag fram till att det absolut bästa och enklaste för mig är att göra bloggen till min egna lilla tankeverkstad, där jag präntar ner mina tankar och åsikter. Jag vet redan nu att jag inte är, har aldrig varit heller, en bloggare som präntar ner flera inlägg om dagen, inte ens ett om dagen. Men jag har ett mål att skriva regelbundet mina funderingar kring saker och ting.

I och med detta inlägg försöker jag nu ge mig på en återkomst i bloggvärlden.

Nyhetstorka och våtrumsetikett

Lite off-topic.

Min blogg har tagit sommarledigt med mig och hela mitt deltagande i den sociala mediavärlden har gått ner på sparlåga. Man säger ju att det råder nyhetstorka under sommaren, åtminstone skriver de traditionella medierna om saker man kanske inte hade läst eller höjt märkbart på ögonbrynen för under höst, vinter och vår. Exempelvis att En polsk kvinna stämmer ett egyptiskt hotell för att dottern blivit gravid av hotellpoolen eller varför inte att fotbollsprofilen Glenn Hysén beökt arbetsförmedlingen och därmed kvitterar ut a-kassa. Resumé berättar att Appelbergs VD:s hund Tilda blev biten av en grävling inför ögonen på flera ”chockade” mediepersonligheter eller varför inte gissa vem som är vem av kändisarna som datoranimerats tilll att se ut som om de vore 180 år gamla. Avslutningsvis kan jag förmedla att en man i Trollhättan siktade en varg och den verkade arg för den morrade nämligen.

Även i bloggvärlden börjar det bli mindre nu till sommaren. Det är ju helt naturligt i sig att man gärna hittar på andra saker än att sitta framför datorn hela tiden när solen (hrm, nåja) strålar utanför. Apropå det kan jag dela med mig av denna trevliga upptäckt från Expressen att solen är på väg tillbaka igen. Min glädje varade ända tills jag läste vad som stod i Svenska Dagbbladet att jag skulle räkna med fortsatt regn. Hm, intressanta vinklar på sommarvädret. Det känns som någon av dem kommer att ha fel. För en gång skull hoppas jag på Svenskan.

Så även om jag inte deltar lika mycket som tidigare så har min bevakning av den sociala medievärlden inte minskat, snarare tvärtom. Mer och mer tid av mitt arbete går åt till att bevaka och komma med förslag och taktiker för att lyckas med sociala medier. Som många säkert vet om är den sociala webben något som fungerar som ett utmärkt komplement till den autentiska världen. Något jag däremot inte riktigt förstår är när människor gör (för mig) konstiga saker i den autentiska världen.

Jag skulle vilja ta ett exempel på något jag anser vara lite udda beteende. I nuläget ligger jag i full träning för att fysiskt klara av två triathlon som ska gå av stapeln i mitten av augusti. En del av träningen inbegriper att jag simmar någon kilometer i Valhalla Simhall här i Göteborg ett par gånger i veckan. Men låt mig nu ta er med in i herrarnas våtutrymmen. För det verkar nämligen som om de herrar som behagar att använda duschrummet samtidigt som jag själv beter sig väldigt mycket som om de duschade hemma och inte framför andra människor.

Jag kanske är känslig, men de gånger jag duschar offentligt föredrar jag att inte stå bredvid någon som:

• pratar med sig själv
• sjunger, trallar, nynnar
• borstar tänderna
• rakar sig
• snyter sig högt och ljudligt
• ”lättar på trycket”

Kanske det är för mycket att begära att man gör sånt i duschkabinen hemma istället. Det skulle göra mig så mycket bättre till mods i alla fall. Vad säger ni?

Kommer strax tillbaka…

Jag beklagar att det skrivits lite på bloggen den senaste månaden. Detta beror på flera faktorer.

• Under sommarmånaderna minskar min aktivitet kring datorn betänkligt. Trots att jag är mycket intresserad av sociala medier så finns det inget som slår andra sommaraktiviteter som att sitta ute och njuta i solskenet.
• Jag har fått lite mindre tid att både skriva och läsa bloggar på sistone. Jobbet tar mycket tid och mitt nyvunna intresse för träning och två kommande triathlon i augusti har gjort att de flesta kvällar efter jobbet spenderas på gymmet, i löparspåret eller i simbassängen.

Men, bear with me. Under högsommaren i juli kommer jag att sköta de sociala medierna kring Svenska kyrkans kommande kampanj. Då kommer det säkert komma upp en not här också. Men i nuläget har jag tagit lite semester.

Kommer strax tillbaka…

Sveriges svenskaste jobb – STF letar sig ut bland de sociala medierna

Ni som läst Om Merkaptan vet om att jag är en teaterapa som gillar att synas och tycker det är kul att härma olika dialekter. Även om jag inte direkt är någon stjärna på det så är det väldigt roligt och något man kan göra då och då när man har lite tråkigt hemma på kammaren.

Därför kunde jag inte undgå att skicka en in ansökan till Sveriges svenskaste jobb. Bakom den superba idén (Sveriges svenskaste jobb – inte min ansökan, alltså) står Svenska Turistföreningen STF. Föreningen som har som syfte att marknadsföra Sverige för svenska turister vill nu anställa någon person för ett drömjobb i sommar. Man ska alltså slå följe med en kameraman, som heter Filip, och dokumentera en Sverigeresa som ska pågå i två månader. Detta ska man blogga om, lägga upp videor på Youtube och twittra om (under hashtaggen #SSJOBB).

Idén är perfekt. Nu gäller det bara för STF att hitta rätt person. För syftet är ju såklart att få denna internetsatsning att bli viral i de sociala medierna och även nå publicitet i de traditionella medierna. Många är de som sökt tjänsten, jag är en av dem, eftersom jag inte har något annat för mig i sommar. Hård konkurrens med andra ord.

Ansökningsförfarandet i sig är faktiskt värt ett par ord. Glöm CV:t, charma STF genom ett härligt Youtubeklipp och pitcha klippet med en reply till STF på Twitter. Tycker ni att jag lyckats?

Vill förresten beklaga att ljudet är lite dåligt (mobilkamera är inte alltid att lita på) skruva upp högtalarna på högsta volym och ge mig en kommentar om ni vill. Jag vill!

Red Bull tänker ett steg till i de sociala medierna

Jag kollade igenom Facebook lite förstrött och slängde ett, eller två, ög(a)on på de riktade annonserna som syns  i högerspalten. De har nu bytts ut från replokaler i Stockholm, efter det att jag ändrat bostad från Stockholm till Göteborg. Där lade Red Bull ut en annons för alla wanna-be copywriters och AD:ar som finns där ute. Ja, de befintliga också för den delen.

Red Bull Best Ad Contest innebär helt enkelt att de låter vem som helst skissa upp sina idéer på deras nästkommande reklamfilm (med temat ”Red Bull ger dig vingar”). Vinnaren får ett ännu så länge okänt pris, förutom det faktum att filmen kommer att produceras och visas i TV såklart.

Man kan reagera på två sätt inför en sådan här tävling:

1. Fy bubblan vad elakt. Red Bull försöker fixa gratis arbetskraft genom att utnyttja en massa idéer de inte betalat för… eller:
2. Fy bubblan vad smart. Red Bull lyckas genom sociala medier nå ut till en målgrupp som är väl bevandrad i deras koncept, många är dessutom väldigt intresserade av marknadskommunikation (eftersom man också startat hashtaggen #redbullbestadcontest på Twitter där det finns en stor representation av kommunikatörer) Man låter dessa göra byråns idéjobb vilket innebär att man sparar åtskilliga tusenlappar. Dessutom ser man till att låta sina kunder vara med i processen att bygga upp deras varumärke. Suveränt. Merkaptan applåderar.

Detta innebär nämligen att Red Bull får en massa reklamidéer utifrån. Och det är viktigt. För på företaget kan man lätt bli kvar i ett särskilt tänk och risken är även att reklambyrån hamnar där till slut. Men här får man reda på hur väl Red Bulls image stämmer överens med företagets profil. Alltså får kunderna som alltid sett produkten från utsidan nu vara med och bestämma (lite) av marknadsföringen från insidan. Dessutom har Red Bull en hoper med idéer att använda sedan när tävlingen är avslutad.

Red Bull vinner mycket på detta. Och nu skriver även jag i positiva ordalag om tävlingen, så de får ytterligare cred.

Red Bull marknadsför sig bland annat via Facebook, Twitter och låter medtävlarna även sätta upp en banner på sin blogg för att promota tävlingen och sitt eget inslag.

Men, det är ju alltid ett men, här kommer min fundering. Man kan nämligen rösta på bidragen i tävlingen. I slutändan är det dock en jury som avgör allt ändå. Min tanke är att man bara delvis vill släppa på kontrollen och friskriva sig ansvaret att låta producera en film där budskapet riskerar att gå stick i stäv med varumärket. Mitt förslag hade varit att göra en lösning a ”la melodifestivalen. Låt juryn säga sitt och folket sitt. Det är nämligen så att den som får flest röster enbart vinner ”Folkets pris” (vad det nu är). Kanske är det värt att sträva efter, men samtidigt tycker jag att det folket tycker är bäst borde vara det man kör på till viss del. För vilka är det som ska köpa produkten i slutändan, folket eller juryn?

Tidigare har bland annat The Brand-Man skrivit om tävlingen

LO-tidningen censurerar kommentarer?

I torsdags så skrevs det om mig i LO-tidningen. Artikeln i sig var jag väl sådär nöjd med. Det är alltid roligt att bli publicerad fast det fanns en del mindre passande reflektioner i artikeln, min kritik av artikeln finns här.

Då jag tyckte att det kändes nödvändigt att kommentera artikeln och innehållet började jag fila på ett inlägg (som max fick ha 400 tecken, helknäppt enligt min mening). Så efter den obligatoriska registreringen för att få kommentera skrev jag följande text. Jag valde nämligen att spara den, då jag hade på känn att något skulle gå fel.

”Jag kan rekommendera alla som vill marknadsföra sig att skriva en blogg. Självklart måste man vara försiktig med vad man lämnar ut om sig själv på internet. Det känns som om inte det riktigt kommer fram när Ottahal skriver. Dessutom kan man blogga anonymt också.

/Carl Johan Magnusson

http://merkaptan.wordpress.com”

Denna kommentar skrev jag sent på fredagkvällen då jag fick meddelandet att kommentaren måste granskas innan de publicerar den. Eftersom jag då antog att ingen sitter och granskar kommentarer under helgen (ändå konstigt, kommentarer är ju en färskvara), räknade jag med att kommentaren skulle läggas upp under måndagen, men så har inte skett. Då jag inte kan se något i min kommentar som kan föranleda censur är jag mycket förvånad. Så antingen har de inte granskat kommentaren ännu (trots att de haft tre dagar, varav en arbetsdag på sig) eller så censurerar de helt enkelt mitt inlägg.

Min fråga till LO-tidningen är helt enkelt: Varför?

Min andra fråga är: Varför vill man förhandsgranska kommentarer från användare som redan registrerat sig för att få tillstånd att skriva kommentarer?

Nu får vi väl se om LO-tidningen är lite mediesociala och själv kan tänkas hitta till mitt blogginlägg, annars får ni gärna tipsa dem.

Jag blev publicerad… och gick på mässa

Idag har det varit en händelserik dag minst sagt. I torsdags kom artikeln i LO-tidningen om mig, som var en spin-off på den artikeln jag fick i Aftonbladet tidigare i månaden om hur man kan använda sig av sociala medier som kontaktkanal när man söker arbete. Det var trevligt på många de sätt, men själv är jag inte så förtjust i delar av artikeln för att den riskerar att underminera det faktum att alltid lönar sig att synas oavsett som offentlig person eller anonym om man vill bli påtänkt i en sitaution.

Citatet kommer från Per Ottahal, rekryteringskonsult på Proffice:

”Men söker du jobb som till exempel chefsassistent, där integritet värdesätts mer, kan bloggandet i stället ses som en svaghet. Arbetsgivaren kanske söker en mer ”neutral” och anonym person. Per Ottahal berättar om när bloggandet faktiskt ledde till att personen inte fick en tjänst: En tjej sökte jobb som barnvakt hos en överklassfamilj. På sin blogg hade hon skrivit om hur hon gillade att röka marijuana.”

Ok, min gissning är att de flesta människor vet om att det som man skriver på nätet kan läsas, sökas och tas in av andra människor om man valt det så. För faktum är att man kan låsa sin blogg från att synas i sökmotorer, man kan göra den helt privat om man vill där man måste ha lösenord för att läsa den och framför allt: Man kan vara anonym. Jag kan ju tycka att det är ganska så korkat att gå ut offentligt med sin drogliberalism om man inte är anonym bloggare och sedan inte räkna med att folk kan kolla upp en på internet. Sen att man ens vill använda ordet ”överklassfamilj” får stå för journalisten. Jag kan hålla med om att vi har ett samhälle idag som består av så kallade klasser. Men i det här sammanhanget tyckte jag ordvalet var irrelevant. Dessutom kan jag faktisk tycka att en sådan kommentar misstänkliggör bloggande som artikeln ändå ska handla om i positiva ordalag.

Mitt råd är, tänk på vad du stoppar ut på nätet och var anonym om du tror att din arbetsgivare kan tänkas Googla på dina eventuella drogvanor.

Dessutom så var jag och besökte Marknadsföringens dag på Svenska Mässan i Göteborg idag. Jag skulle kunna skriva om vad som hände där, men det orkar jag inte. Dessutom är det onödigt för Mattias ”Please copy me” Åkerberg har redan gjort jobbet på ett utmärkt sätt, så läs hans dragning istället. Missade förresten att hälsa på honom när jag var där, dumt Dessutom har han den goda smaken att publicera foto från min Stendahlkollega Christer Hedberg, som har ett grymt vasst avtryckarfinger när det kommer till fotografering. Många bilder blir det, och snygga!

Några jag hälsade på och växlade några ord med var i alla fall Niclas Strandh, Brit Stakston och Fredrik Olsson. Varav jag lyckades locka de två förstnämnda att ställa upp på bild. Ja, jag hade säkert fått Fredrik också, om det inte vore så att mitt sällskap redan var halvägs utanför lokalerna

 

Emellan föreläsningarna kom en improvisationsteatergrupp från Atelierteatern och underhöll på ett underfundigt sätt. För sent slängde jag upp mobilen och filmade det de framförde, men detta i mitt nästa inlägg ska jag hänvisa till Youtubeklippet jag håller på att slänga upp i skrivande stund.

Skriv fittor och självmord på Google och hamna här!

Jag läste en bloggare häromdagen (hade länkat om jag kom ihåg vem det var) som hade skrivit att han gjorde säkert sina läsare bevikna. Förmodligen de som kom från Google i alla fall. Folk hade nämligen skrivit in sökord som gjort att de hamnat på bloggen, men inläggen handlade kanske inte om det folk sökte efter. Och idag såg jag i min besöksstatistik att två sökningar på Google stod ut från övriga som hade besökt bloggen.

1. ”fittor i Karlshamn”
2. ”Youtube självmord”

Vad besvikna de måste ha blivit!

Jag har skrivit om Youtube en hel del men inte i samband med självmord. Självmord nämnde jag i samband med den amerikanska idiotfamiljen som döpte sin son till Adolf Hitler.

Ja, Karlshamn var jag ju i somras, träffade inga *** (jag vågar knappt skriva sådana här ord) där. Senare på hösten träffade jag i och för sig på en del omogna småpojkar som skrek att motståndarna var ”fittor” när jag gick på göteborgsderby mellan IFK och GAIS på Nya Ullevi. Då blev jag mörkrädd.

Hmm, undrar hur många läsare det här inlägget får och var de kommer ifrån, med en sådan här rubrik

Lite intressanta fakta kring skadestånd

Första blogginlägget på bloggen (borträknat det första) som saknar en låttitel som rubrik.

Nu till ämnet. Jag gjorde lite Google-research så här på måndagskvällen och natten när jag funderade lite på det där med det utdömda skadeståndet i The Pirate bay-rättegången. De fyra åtalade dömdes att betala totalt 30 miljoner till sina offer.

Efter lite research kom jag fram till följande:

• Niklas ”Hagamannen” Lindgren dömdes för nio olika våldtäkter på kvinnor att sammanlagt betala ett skadestånd på 850.000 kronor.
• Anders ”Engla- & Pernillamördaren” Eklund dömdes att betala skadestånd till sina offers anhöriga på 860.000 kronor.
• Helge Fossmo och Sara Svensson ”Knutbymorden” dömdes att tillsammans betala skadestånd på 867.000 kronor.
• John ”Lasermannen” Ausonius dömdes för 10 mordförsök och ett mord till ett skadestånd på 1,9 miljoner kronor.

Ja, jag tycker i alla fall att ovanstående män och kvinna begått avskyvärda handlingar oavsett om man våldtagit kvinnor, våldtagit barn eller mördat människor så är det vårdslösa handlingar. Efter lite läsning hittade jag uppgifter som gjorde gällande att det totala skadeståndet som betalats ut till offrens familjer för brandkatastrofen i Göteborg 1998 rörde sig i 50-miljonersklassen. I branden dödades 63 ungdomar och 200 ungdomar skadades många av dem så allvarligt att de fått fysiska men för livet. Alla har de fått psykiska men.

Ja, så beslutade sig då tingsrätten att belägga Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg, Peter Sunde och Carl Lundström med ett skadeståndskrav på 30 miljoner kronor för medhjälp till upphovsrättsbrott. Medhjälp till upphovsrättsbrott. Inga döda, inga våldtagna (ja, det skulle vara skivbranschen som känner sig sådan då). De har inte ens begått upphovsrättsbrottet själva, men lik förbannat ska dessa fyra herrar betala summor som John Ausonius, Tommy Zethraeus, Jackie Arklöv, Anders Eklund, Mattias Flink inte ens når ihop till om man sammanslår alla deras skadestånd till ett jätteskadestånd.

Något är sjukt med det, eller är det bara jag som tycker så?

Disclaimer: Jag har inte exakta skadeståndssiffror på brottslingar jag inte skrivit något belopp på. Det var svårare än vad jag trodde att hitta dömda skadestånd på Google. Jag hittade däremot lite intressanta uppgifter om brottslingarnas skulder efter skadestånd i denna Expressenartikel.

Happy Birthday, Thank You for the Music & End of an Era

Det har varit väldigt dåligt på bloggfronten på sistone och faktum är att jag lite gått och väntat in detta datumet, den 20:e april Idag fyller nämligen Merkaptan 1 år. Ja, åtminstone i bloggform. Merkaptan, som ett av mina alias, har funnits sedan 2005 tror jag eller något.

Anledningen till att jag gått och väntat in datumet är att jag också beslutat mig för att inte längre använda låttitlar i rubriken. Så detta är alltså sista gången detta sker och då slår jag till med tre stycken på samma gång.

Jag använder ”Thank You for the Music” men egentligen är jag lite pyrak på ABBA nu, eller ska jag säga Björn Ulvaeus i alla fall, på grund av ni vet vad. Artikeln där han tycker att fildelarna är simpla tjuvar har ju kommit till månaderna nu men Björn är väldigt nöjd med domen, i ett mål som egentligen gynnar distributörernas önskan att vi ska återvända till 90-talet och köpa CD-skivor än artisternas rimliga ersättning för sin kreativitet.

Jag är musiker på hobbynivå och självklart tycker jag att musikerna ska få betalt för sitt jobb, men det finns många sätt för dem att få detta. Det jag däremot inte gillar är att skivbolagen är de som skriker högst för artisternas räkning, men vilka kommer att få skadeståndet. Skivbolagen/Filmbolagen eller artisterna?

Skivbolag håller på att bli som räknemaskinstillverkare. Ni vet Facit? De som en gång i tiden tillverkade ”världens bästa räkne- och skrivmaskiner”. När ordbehandlingsprogrammen blev en självklar del av persondatorerna mötte företagsledningen den nya tekniken med attityden att folk kommer inte att överge våra kvalitetsprodukter för ett ordbehandlingsprogram på en dator som inte alls har samma starka varumärke som Facit AB. Facit lades ned 1998.

Skulle Facit ha dragit konkurrenten Olivetti inför domstol för att de istället valde att slopa skrivmaskinerna och börja med persondatorer istället, som marknaden verkade lite mer intresserad av. Ni hör ju hur sjukt det låter men av den fantastiskt roliga artikeln i Svd om forna tiders fildelning för några dagar sedan så märker man att det är skivbolagen som ständigt vill förfäkta teknikens utveckling. Har ni några exempel på andra branscher där man förbudsivrar mot ny teknik så kommentera gärna.

För det är ju så, skivbolagen behövs ju inte längre. Att producera sin egen musik via dator är inte särskilt dyrt. Att lägga ut den och marknadsföra sig på Myspace går alldeles utmärkt och ingenstans finns det ett företag som vill ta den största delen av pengarna som rättmätigen borde gå till musikern. Skivbolagen lyssnade på massor av låtar för att de sedan kunde bestämma vilken musik som skulle släppas, bestämma vilken musik vi skulle få lyssna på! Nu bestämmer artisterna själva om de vill offentliggöra sin musik. Lyssnaren väljer själv vilken musik som intresserar honom/henne. Skivbolagen vill att vi ska köpa album… på CD. Det är inte synd om skivbolagen. De borde göra som Olivetti och bytta till datorer istället för skrivmaskiner.